justviktor.se

Jag såg precis en 3D-film utan tillhörande 3D-glasögon. Min hjärna kommer nog aldrig bli helt återställd. Tänk er Tjernobyl, fast mycket värre. Det stadiet är min hjärna i nu. Total hjärnsmälta.

Gegga.

Mitt vardagsrum börjar se ut som ett riktigt vardagsrum. Efter en runda på IKEA med mor min så har vi fått till det ganska bra.

Jag är jättetrött.

Eder Lance anordnar härmed en tävling. Priset går till den första som kan gissa vad det är för verktyg på bilden nedan. Den som gissar rätt först vinner en lunch med eran absoluta favoritperson. Mig. Jag bjuder.

Gissa!

För att det inte ska vara helt omöjligt kommer här två ledtrådar – jul, och bröstvårta.

Jag har hittat en ny tv-serie som är medioker. Det som lyfter den är två fräscha brudar jag skulle kunna vila ögonen på i all evighet.

Lite också att huvudpersonen är en datornörd, precis som eder undertecknad.

Idag har jag städat i vardagsrummet, nu väntar jag bara på inredningspatrullen – aka mamma. Hon får relativt fria händer, det är ju ändå jag som håller i plånboken som ska finansiera inredningen. Jag tänker mig ett tema i svart och vitt, lite ‘back to the roots’ ni vet… Så mamma ska känna igen sig – förr i tiden var det ju svartvitt.

Det börjar rycka lite i fingrarna, än så länge idag har jag inte spelat något tv-spel. Illa. Istället var jag och min käre kombo Robert – aka Robert – och handlade kött. Jag älskar kött. Robert också.

Kära livet,

Jag vinner.

Vänligen
Viktor

Historien om kamrat kommisarie Edward börjar för fem-sex år sedan ungefär. Vi möttes på ett forum för programmerare, typiskt nog. Han var ung, jag var dum, vi strulade runt med lite kod och hade några fantastiska stunder tillsammans.

När sommaren tog slut hördes vi inte på ett tag, vi tyckte att det var bäst så. Det var det inte. Ett tag utan kontakt och vi grät oss till sömns vareviga natt. Han på Gamla Brogatan, jag på Femöringsgränd. Avståndet stärkte bara bandet.

Vi började smått, vi tog små steg. Chattade. Byggde upp starka band, nätverkade, reste broar. Det var fint.

Några år av detta, och vi var helt plötsligt vuxna. Vuxna pojkar, redo att kliva ut i världen som män. Edward, min kamrat kommisarie, jobbade sedan ett bra tag tillbaks på ett jobb och jag visste väl aldrig riktigt vad han höll på med, särskilt svartsjuk var jag inte. En solig vinterdag frågar han om jag kanske är lite sugen på en flytt till Stockholm, Sveriges huvudstad. Jo, men visst, tänker jag. Spännande!

Jag minns natten, jag låg sömnlös. Våra minnen väcktes till liv, de där sena sommarnätterna när vi satt framför våra tangentbord på var sin sida Sverige. Två olika tangentbord, fast ändå ett. Mina fingerrörelser möter Edwards. Vilka program, vilka applikationer, vilka skapelser! Vi vart artister, artister fast ändå inte. Vi skapade, vi byggde, vi svettades fram underbara kreationer.

Allt detta skulle bli sant, mina drömmar uppfyllas. Vi skulle jobba på samma projekt, i samma rum, mitt tangentbord ett ögonkast från Edwards. Som en klassisk symfoni skulle våra tangenter spela ljuv musik för våra öron, en melodi av ettor, nollor, inga ‘kanske’. Inget ‘jag vet inte’. Ettor, nollor – ja, eller nej. Raka svar. Enkelt.

Nu är det så.

Gud, vad hungrig jag är. Nu ska jag spela tv-spel tills jag somnar.

Nu har jag äntligen försäkrat lägenheten och allt däri. Eftersom det var två månader sen jag flyttade in, så är jag lite sen. Jag hör mammas röst i huvudet, “ONGE!”, och pappas, “Det var på tiden”.

Det är fixat. Jag är nöjd.

Idag har jag målat. Jag har målat så mycket att jag svettats och mattat ut mig själv helt, men bra blir det!

Eftersom jag har bruten fot kan jag inte cykla, det är tråkigt. Jag gillar att cykla. Om en vecka kan jag nog cykla igen.

En vecka. Ingenting.

–
Glömde nämna att jag nu ska lägga mig i sängen och spela tv-spel (reds. anm)

Det är precis vad jag ska göra nu. Jag ska handla. Målarfärg, verktyg för målning, kanske någon deodorant. Gott. Öl också. Gott.

Ikväll firar vi Julia som fyller år. Grattis till henne!